Historia

Karl XI :s förmyndarregering hade beslutat att skicka ett sändebud till Polen för att förhandla om ett Polskt-Svenskt fördrag emot Ryssland. Det var orostider och det gällde att skaffa sig de rätta bundsförvanterna. Och för att förhandlingarna skulle löpa smidigt så skulle en stor mängd statliga mutor medtagas i form av ett antal skattkistor med både guld och juveler.

Till sändebud och företrädare för den svenska regeringen utsågs Greve Christoffer von Schlippenbach. Greven skulle mönstra på skeppet Resande Man och medtaga rikligt med ”smörjmedel” till det Polska hovet.

Greven for med häst och vagn från Stockholm till Dalarö där skeppet väntade. Med sig hade han, förutom skattkistorna med guld och juveler och en stor mängd riksdaler även sina personliga tillhörigheter, däribland en ståtlig silverservis. Uppgifterna varierar om mängden värdesaker men att det nog rörde sig om en ansenlig mängd råder inget tvivel.

I Dalarö började problemen direkt på denna ödesdigra resa. Det sägs att skeppets styrman hade blivit sjuk och att kapten Månson ville invänta dennes tillfrisknande om man inte kunde finna en annan styrman. Men att greven som hade bråttom att komma iväg mer eller mindre beordrade kaptenen att lätta ankar skyndsamt.  Kapten Månson, som f.ö. inte varit kapten särskilt länge, hade redan tidigare tillrättavisats av greven genom en utskällning av självaste Riksamiralen för att avfärden redan fördröjts så han beslutade sig för att vara greven till lags och att inte krångla samt att skyndsamt påbörja resan. Detta trots att man då fick avsegla utan styrman och med ett redan läckande skepp.

Anledningen till att Kapten Månsson fått en uppsträckning tidigare var att han före avfärden från Stockholm till Dalarö lagt skeppet vid en kaj där han lastade ombord vad Riksamiralen misstänkte var privat smuggelgods. I ett annat läge hade nog Kapten Månsson fått erfara en betydligt hårdare behandling för detta med krigsrätt och kanske fängelse eller avsked som följd men nu fanns inte tid för sådant eftersom Greven redan ansågs försenad och därför måste komma åstad så fort som möjligt. Man kan tro att Greven bett Riksamiralen ge Månsson en skarp tillrättavisning men att därefter låta saken bero. Till sitt försvar sägs Kapten Månsson ha anfört att han inte fått ut sin lön på lång tid och därför kände sig tvungen att försöka tjäna lite extra på sina sidoaffärer.

Den första etappen gick till Älvsnabben där man stannade över natten. Morgonen efter gick man ut genom Danziger Gatt för att i höjd med Gunnarstenarna vika västerut mot Landsort. Vid Landsort kan skeppet ha mött en stark sydvästlig vind som med dåtidens riggning var omöjlig att segla emot. Då man på den tiden gärna seglade så att man hade land i sikte för att inte komma ur kurs så valde kapten Månson att vända tillbaka mot Gunnarstenarna för att invänta bättre vindar.( Här är förloppet lite osäkert men klart är att vinden vände och förde skeppet i en nordlig riktning mot Gumman eller Gumman-sten som kan vara den klippa som idag kallas ”Skorvan” ) Kapten Månsson som med sig på skeppet hade en kvinna som han erövrat från en dansk båt där hon tvingats vara mot sin vilja hade nog annat att tänka på än att föra befäl över skeppet. Han hade försökt få gifta sig med kvinnan i Stockholm men prästerna hade nekat honom detta då det påstods att han redan var gift och hade fru och barn i Holland. Nu hade Greven lovat honom ett bröllop i Polen om han ordnade med en snabb avfärd dit. Han hade nog redan börjat njuta frukterna av det kommande giftermålet när han blev kallad upp på däck försent när skeppet som kastat ankar för natten redan draggat allt för nära en klippa med synliga bränningar runt om. Paniken växer ombord på skeppet som redan hugger mot klipporna och han sänder upp två man i riggen för att sätta segel så att man kan ta sig ur den farliga situationen. Väl uppe tappar man kniven och lyckas inte lossa seglet.

I ett försök att rädda sin fästmö och greven låter Månsson sjösätta den minsta skeppsbåten som står i en större skeppsbåt kallad ”Espingen” uppe på däck. Den lilla båten med greven, fästmön och några besättningsmän kastas hjälplöst runt i vågorna då man i brådskan glömt att ta med årorna. Snart välter båten och de flesta drunknar omedelbart. Endast greven och två besättningsmän når den räddande klippan. Men väl där spolas de först upp på den men lika snabbt dras de med vågen tillbaka ner i havet. När kapten Månsson ser sin älskade drunkna drar han hatten över ögonen och kastar sig överbord för att hellre möta sin älskade i döden än att leva ensam utan henne. Strax därpå syns de två besättningsmännen liggande i en skreva på klippan där de endast rör på sig något litet. Greven lyckas på något sätt ta sig tillbaka till skeppet där han dras ombord igen, fullständigt utmattad. Nu går skeppet av grundet och liksom svävar i vattnet några bösskott från klippan. Under tiden har den andra skeppsbåten, ”Espingen” sjösatts och 27 personer trängs i den och lyckas ta sig bort från skeppet. De driver i höjd med fartyget när de hör rop och skrik att de ska vända och hämta salig greven innan det är försent. Men även de hade missat att ta med åror så att vända var inte att tänka på. Då plötsligt sjunker skeppet ned i djupet med greven och samtliga ombord utom 7 personer  som räddat sig upp i utkiken högt  upp i en av masterna.  Espingen driver med stormbyarna förbi ett stort antal blindskär där de trodde de skulle omkomma i vilken sekund som helst och de bad till Gud om räddning och prisade Honom 1000-falt när Espingen till slut kom in i en skyddad vik och alla ombord var räddade. Man fick syn på en gård där man från början blir avvisad men då det visade sig att några i sällskapet på något underligt sätt hade fickorna fulla av penningar så fick de alla mat och övernattning hos de från början så ogästvänliga bönderna. Dagen efter räddade lokala fiskare 5 av de sju som satt i mastkorgen, två hade frusit ihjäl under natten.

Andreas Biugg som var en av de överlevande som kom iland med Espingen reste dagen efter tillbaka mot Stockholm och kom så småningom till slottet och gjorde redogörelse över det inträffade. När man läser de gamla dokumenten som beskriver Biuggs redogörelse slås man av hur han framställer sig själv som en handlingens man som så när kunnat avstyra hela skeppsbrottet om bara kaptenen lyssnat på honom. Man kan tänka sig att det inte var roligt att vara budbärare när man har så förfärliga nyheter att förtälja och risken på den den tiden att budbäraren fick klä skott för det inträffade var nog överhängande. Men tack vare Biugg och hans skrivare som också överlede så har historien om skeppsbrottet kunnat bli så väldokumenterat. Biugg klarade dock  prövningen och lyckades även återföra en del andra av Kungens pengar som salig Greven hade lämnat i förvar hos bekanta i staden.

Året efter förlisningen, 1661, påbörjade Hans Albert von Treileben bärgning av riggen, kanoner och andra värdesaker från vraket. Skeppet stod då på ca 17 m djup om tar hänsyn till en landhöjning av ca 2 meter i förhållande till dagens läge.

Treileben var pionjär inom dykeritekniken på den tiden och hade med sig en av de första dykarklockorna i Sverige. Denna användes även vid bärgningar på skeppet Wasa som förliste 1628 i inloppet till Stockholm och som senare bärgades från 32 meters djup.

Med dykarklockan tog han upp kanoner och säkert det mesta av skatten. Att han inte fick upp alla mynt har vi konstaterat eftersom några låg kvar fullt synliga när vi påträffade vraket. Andra ligger delvis dolda under trä, sediment och diverse bråte. Mynten har nu skyddsbärgats av Myndigheterna.

4 st järnkanoner ligger också kvar och kanske förklaringen till att dessa är kvar kan vara att de som bärgades kanske var av brons och att man inte brydde sig om järnkanoner som redan legat ett år i vattnet eller så var det helt enkelt så att man inte såg dem. Då vi inte ännu vet hur Resande Man såg ut så är det svårt att spekulera i var de olika sakerna var belägna. Helt klart är i alla fall att Treileben gick hårt fram i sina bärgningar. Man sågade, bröt upp och krossade sig fram i vraket för att komma åt att bärga det som var av värde. Riggen var nog det första som togs upp tillsammans med så mycket som möjligt av guld och silver förstås. Riggen utgjorde på den tiden halva värdet av hela båten och kunde återanvändas på ett annat fartyg. Från dykarklockan, se bild, kunde dykaren som kunde vara iklädd en dräkt av skinn ovanpå ylleklädsel för att hålla värmen, ge sig ut en bit på vraket och fästa ett rep runt det som skulle bärgas. Detta halades sedan upp till ytan och togs ombord på något slags plattform med hjälp av taljor och block. Det sägs att Treileben inlevererade en mängd skatter till Kungen men hur mycket som bärgades är omöjligt att veta. Man vet dock att Treileben och hans kompanjon Andreas Peckell blev ovänner några år efteråt varpå Peckell stämde Treileben för att han ansåg sig blivit lurad på en del av värdet på det som bärgats.

 

Länk till den tyska berättelsen om tragedin, med svensk översättning.

Theatrum Europeum 

 

Exempel på hur en dykarklocka såg ut för 350 år sedan. Klockan användes i samband med bärgning av kanoner och andra värdeföremål som gick att komma åt.